Eftersom samtal med medlemmar visat på behovet av en allmän beskrivning av hur lönerna sätts för anställda vid högskolor och universitet, har följande översikt ställts samman. Det är en förhoppning att den kan ge en bakgrund, inför exempelvis lönesamtal och liknande aktiviteter.
Huvudavtal
En tämligen konstant ram är naturligtvis de lagar och förordningar som gäller i samhället, såsom lagen om offentlig anställning (LOA
) eller lagen om anställningsskydd (LAS) för att bara nämna ett par exempel. Det skulle föra för långt att här gå in på den delen, så vi nöjer oss med att konstatera, att den direkta ramen för lönesättning på statliga myndigheter baseras på ett centralt avtal mellan Arbetsgivarverket och de tre fackliga huvudorganisationerna Saco, OFR och SEKO. Detta avtal är generellt för hela den sektor som högskolan ingår i och här anges vissa grundförutsättningar, såsom avtalstid, revisionstillfällen, speciella satsningar av olika slag och traditionellt en pott om x% av lönesumman att disponera för lönehöjningar. Det kan även finnas föreskrifter om minsta höjningar på individnivå. Förhandlingar kring detta avtal förs i princip i skarpt läge, d.v.s. kommer man inte överens kan det sluta med strejk eller lockout (eller medling).
En illustration till att ovanstående process minst av allt är trivial är det faktum att Saco de senaste avtalen förhandlat fram "sifferlösa" avtal, d.v.s. det finns inget centralt gemensamt uttalande av något slag om någon nivå för lönehöjningar. Skälet för detta är att erfarenheten av tidigare avtal med formuleringar av typen "minst y%" (i lönehöjning) varit nedslående. De lokala arbetsgivarna har glatt tolkat ordet "minst" som "högst" och envist hävdat att det inte finns något som helst skäl att ge ett öre mer än man måste enligt avtalet. En slutsats som kan dras redan nu är alltså, att eventuellt tal om potter och procent från lokala arbetsgivarföreträdare är egenkonstruerade dimridåer som saknar stöd i avtalet; mer om detta senare.
Lokalt avtal
På den grund som det centrala avtalet ger skall det så slutas lokala avtal mellan t.ex. HIS och de fackliga organisationerna, som då företräds av sina lokala representanter. Förhandlingarna förs under fredsplikt, vilket innebär att om man inte kommer överens går frågan till någon form av medling. Proceduren för detta varierar, men det är ytterligare en av de saker, som definieras i huvudavtalet. Trycket på parterna hålls uppe genom att införa en utomstående ordförande eller medlare, som kan besluta över huvudet på parterna. Den som vill veta exakt vad som gäller hänvisas till nu gällande huvudavtal.
På lokal nivå börjar arbetet med att personalavdelningen lämnar ett första bud till de fackliga organisationerna. Här kan förekomma alla möjliga procentsatser, prioriteringar av grupper etc. Parallellt med detta funderar naturligtvis de fackliga organisationerna på sin prioriteringslista och på andra frågor som man vill ta upp i förhandlingarna.
Kampen har börjat
Redan i detta läge kan man observera att den psykologiska krigföringen är i full gång. Arbetsgivarsidan har naturligtvis allt intresse av att inplantera föreställningen att en massa saker "är klara", för att komma undan besvärliga frågor eller diskussioner med enskilda anställda.
En annan teknik är att skapa tidsbrist genom att ge spridning till uppgifter om när de nya lönerna skall betalas ut, långt innan några förhandlingar börjat. När detta är välkänt i organisationen, väntar man i det längsta med att börja förhandla. På så sätt har facket ingen tid att diskutera när man väl har fått grepp om budgeten, för då spräcks tidsramen. Det är bara arbetsgivaren som tjänar på konstgjorda tidsgränser. Du tjänar på att det är förhandlat "i botten".
Litet psykologi
Det är i och för sig naturligt att arbetsgivaren på en stor arbetsplats formulerar riktlinjer för cheferna. Det borde vara lika naturligt för de anställda att vara medvetna om hur det fungerar i praktiken. När det kommer budskap från personalavdelningen att prefekterna skall lägga ett löneförslag på en viss nivå, vad händer då?
Det finns många sorters chefer. Bror Duktig har av någon anledning fått för sig att man bäst tjänar universitetet genom att gå så långt under ramen som möjligt ("den som spar han har"). Regelfanatikern sätter en ära i att leverera ett förslag som till sista decimal stämmer med ramen, medan den självständige chefen går över ramen eftersom den är otillräcklig för institutionens eller enhetens verksamhet. Vilken sorts chef har Du? Chefer kan påverkas genom de krav som ställs, i synnerhet om de inte hör till ovanstående typfall.
Förhandling!
När så arbetsgivaren har ett underlag blir det ett antal förhandlingstillfällen där buden granskas och jämförs med de önskemål vi, era fackliga representanter, fått in från medlemmarna. I en del fall får vi igenom ändringsförslag, i andra inte. En sak är dock säker - Saco's förhandlare motsätter sig aldrig en höjning! Vill arbetsgivaren vara generös mot någon, har alla medlemmar glädje av detta i det långa loppet (det finns ingen pott).
Hur långt skall man gå?
När man så till slut skriver under ett avtal, så betyder det inte att Saco har godkänt lönerna, utan endast att vi anser att det inte går att komma längre, att det inte är värt att ta risken att förlora det vi uppnått. Vägrar vi att skriva under kallas medlaren in. Denne kanske lägger ett sämre förslag, och vad gör vi då? Det är alltid arbetsgivaren som sätter lönen, inte facket!
(Dokumentet är i allt väsentligt baserat på en text av Folke Norstad vid Linköpings universitet.)
| |
Saco-S-föreningen
Högskolan i Skövde |