Högskoleverket har undersökt hur de 16 nationella forskarskolorna arbetar med samverkan, rekrytering, handledning och kurser. Det finns ett antal faktorer som talar för att forskarskolorna fungerar bra. Det är få avhopp, de flesta doktorander har en trygg finansiering, doktorandernas aktivitetsnivå är hög eller mycket hög, många doktorander har biträdande handledare och ganska få har behövt byta handledare.
2001 var startår för forskarskolorna som regeringen inrättat och som Högskoleverket har i uppdrag att följa upp.
Skälen till att forskarskolorna etablerades var att de skulle:
- främja samverkan i forskarutbildningen
- ytterligare förbättra forskarutbildningen.
I huvudsak bygger uppföljningen på intervjuer med föreståndarna i samtliga 16 forskarskolor, genomförda under hösten 2003. Därtill finns statistiska uppgifter om doktoranderna från SCB:s forskarutbildningsregister.
Doktoranderna lär känna varandra
Varje enskild forskarskola består av en värdhögskola och en eller flera så kallade partnerhögskolor. Värdhögskolorna har huvudansvaret för verksamheten och samordningen. Även mindre högskolor som har rätt att utfärda doktorsexamina deltar som partnerhögskolor. Föreståndarna har i intervjuerna framför allt förmedlat positiva erfarenheter av samverkan. En av de mest positiva samverkanseffekterna är att doktorander vid flera olika lärosäten lär känna varandra. Det skapar goda förutsättningar för samarbete nu och i framtiden.
Forskarskolorna är populära
Antalet sökande till såväl projektmedel som doktorandplatser har klart överstigit antalet tillgängliga platser. Söktrycket är högt. Majoriteten av forskarskolorna har som policy att doktoranderna ska anställas som doktorander redan från första början. Som en följd av det har en stor andel av doktoranderna i forskarskolorna (74 procent) anställning som doktorand från första terminen.
Doktoranderna har flera handledare
Mer än hälften av forskarskolorna har utarbetat en policy som kräver att det till varje doktorand ska utses minst en biträdande handledare. Utökat handledarskap i övrigt kan bestå i olika former av sammankomster där doktorander och en större grupp av handledare träffas, exempelvis i samband med seminarier, workshops eller internat. Föreståndarna har rapporterat få handledarbyten.
Rikt utbud av kurser
Många föreståndare meddelar att forskarskolan har inneburit en möjlighet att utveckla nya kurser. Ett exempel på nytänkande som nämnts är att man utvecklat kurser på skilda nivåer, där mer avancerade kurser bygger vidare på kurser av mer grundläggande karaktär. Andra kvalitetsdrivande faktorer är: man tar tillvara specialistkompetens från olika lärosäten/institutioner, större och mer sammanhållna doktorandgrupper, större utbud av kurser, utveckling av mer mångvetenskapligt inriktade kurser, kurssamarbete med industrin samt mer regelbundet återkommande kurser.
392 nya doktorer
Senast vid utgången av år 2007 ska alla forskarskolor tillsammans ha examinerat åtminstone 392 doktorer. Det är ännu för tidigt att mäta genomströmningen i forskarskolorna, men det finns ett antal faktorer som talar för god genomströmning, som: få avhopp, de flesta doktorander har en trygg finansieringssituation, doktorandernas aktivitetsnivå är hög eller mycket hög, många doktorander har biträdande handledare och ganska få har behövt byta handledare. Därtill ger samtliga forskarskolor egna kurser, som har utformats utifrån behoven hos just forskarskolans doktorander.
För mer information se http://www.hsv.se/
Källa: Högskoleverket