För er som har hunnit sakna mitt skrivande kan jag meddela att även jag har saknat mitt skrivande. Lite läskigt, men jag har insett att skumma över sina blogginlägg gör att man kommer ihåg ungefär vad som har hänt i livet och nu när jag inte skriver så känns det som livet den senaste tiden är lite suddig, inte bara de sena helgkvällarna. Får se om saker har klarnat upp när jag kommit till slutet av blogginlägget.

Just nu sitter jag och håller tummarna för att CSN ska tycka att jag är en snäll pojke och jag befarar att CSN inte kommer tycka jag är en snäll pojke än på nån vecka för jag väntar fortfarande på poäng från tentaperioden efter jul. Ack å ve om de poängen inte räcker, då blir det till att dammsuga karriären efter lätta men otagna poäng. Vill minnas att det finns en gammal engelskauppgift jag kan lämna in som ger några poäng och tryter det ordentligt borde jag kunna lägga några heldygnare för att klara en kurs i CAD. Den dagen den sorgen.

På tal om sorger så satt vi och grupparbetade för en kurs i logistik. Grupparbeten är inte det sorgliga utan det som bidrog till den dåliga stämningen var att USB-minnet vi hade sparat den senaste versionen av arbetet på gick sönder på resan från en gruppmedlems bärbara dator till den skrivaranslutna datorn i datorsalen. Det gick sönder och jag hade inte haft det mer än två-tre veckor! I normala fall hade jag gått tillbaka och begärt ett nytt, men det här minnet var en gratispryl med texten ”Skövde årets studentstad”. Måhända att vi är årets studentstad, men årets USB-minnestad är vi inte. Jag kunde ju inte gärna lämna tillbaka det och få pengarna tillbaka (ima det var gratis), men jag kände ändå ett tryckande behov av vedergällning. Svaret var att istället för att hämnas på kommunen ta ut mina aggressioner på USB-minnet. Bildserie på detta finns i slutet av bloggen.

Annat spännande som händer är att mina grannar och jag ligger i matkrig med varandra. Detta låter kanske dramatiskt, men så är icke fallet. Det började i höstas när jag i ett svagt ögonblick lovade grannfamiljen att jag skulle hjälpa dem med deras dator. Inte anade jag att de skulle ha världens mest inkompatibla hårdvara i sin dator och dessutom en kraschande hårddisk samt ett ljudkort med hårdvarufel, men efter flera timmars pillande och rotande i min hög med reservdelar lyckades jag sparka liv i burken igen. Som tack har de kommit och ringt på och gett mig mat lite då och då, ibland flera gånger i veckan. Efter ett tag tyckte jag att det började bli lite mycket ”betalt” för några timmars datorsupport så jag bestämde mig för att istället för bara gå tillbaka med diskade tallrikar så skickar jag någon rolig mat tillbaka. Deras senaste matattacker med hemmalagad falafel och kebab har jag kontrat med kladdkaka och äggost. Får se hur länge det tar innan det blir eldupphör i den här gastronomiska fejden.

//Valross - duger i krig

PS: Efter episkt krångel både med min dator och bloggverktyget valde jag att lägga ut bilderna på min egna domän, men de hamnar nog här om ett tag.