Språket är dynamiskt och förändras med tiden. För varje generation människor uppstår nya ord, gamla ord får nya meningar, slanguttryck kommer och går. Olika språk påverkar varandra i form av nya lånord, uttryck, etc. Allt detta är en naturlig utveckling av ett språk – på både gott och ont.

Skilj på talspråk och formellt språk. Talspråk är det språk vi förmedlar i informella sammanhang, till exempel när vi samtalar, skriver e-post, sms:ar, chattar. I talspråk är det mesta tillåtet, under förutsättning att meddelandet når fram någorlunda intakt. När vi talar med varandra under informella sammanhang har vi råd att vara lite slarviga, eftersom vi då ofta kan vara redundanta samt lägga till kroppsspråk, intonation, "smileys", med mera. Ofta har vi nära kontakt med den vi kommunicerar med och kan snabbt rätta till eventuella missförstånd.

I formella sammanhang, till exempel i brev till myndigheter eller vetenskapliga texter, råder helt andra förutsättningar. Där är det av yttersta vikt att vi är tydliga, rakt på sak och så fria från tvetydigheter som möjligt. Vi har sällan nära kontakt med mottagaren, som ofta är en grupp människor som kritiskt ska bedöma innehållet eller vars arbetsuppgifter starkt påverkas av att de korrekt förstår meddelandet. För att lyckas med det är det alltså viktigt att vi använder ett språk som är så fritt från slang, okonventionella förkortningar, onödiga ord/fraser, etc. som möjligt.

Det finns dock undantag till denna regel och det är när vi i formella sammanhang ordagrant vill förmedla något som sagts. Det vanligaste är citat ur transkriptioner (ord-för-ord nedskriven dokumentation över till exempel en bandad intervju). Vid dessa tillfällen är det bra att vara tydlig genom att markera orden med dubbla apostrofer samt att sammandragningar av ord bör skrivas med apostrof, till exempel se'n.

Tänk på att stavningskontrollen i ordbehandlare inte alltid upptäcker talspråksord, till exempel logga, sen och simpel, eftersom de är svenska ord med (ofta) annan betydelse än talspråksbetydelsen.

Nedan presenteras några vanligt förekommande ord i talspråket samt förslag på vad som bör skrivas i formellt språk. I de fall då ett talspråksord också finns i formellt språk anges betydelsen för detta.

Personliga pronomen (jag, du, vi, ni, etc.) ska helst inte förekomma i vetenskapliga texter, med undantag av den, det, de samt böjningar av dessa. Ibland kan personliga pronomen såsom jag och vi användas för att göra texten mer varierande eller om man vill poängtera att det var man själv som gjorde något och inte någon annan. Fundera dock en eller två gånger på om det verkligen är nödvändigt att formulera sig så. Alltför många personliga pronomen ger ett oprofessionellt intryck och ofta går det att variera sig på andra sätt.

Exempel

"Vi intervjuade fem personer."
"Jag anser att hennes slutsats inte är tillräckligt underbyggd, eftersom ..."
"Gruppen arbetade fram en prototyp."

Lösning

Skriv om meningen till passiv form.
"Fem personer intervjuades." alternativt "Fem intervjuer genomfördes."
"Hennes slutsats är inte tillräckligt underbyggd, eftersom ..."
"En prototyp arbetades fram."

Observera också att det här varierar mellan olika ämnen, beroende på vetenskapliga traditioner så ta reda på vad som gäller inom just ditt ämne!

I svenskan uttalar vi oftast ord som de skrivs (åtminstone om man jämför med språk som engelska). Orden de och dem har dock utvecklats till att uttalas [dåm] och stavas ibland i informella sammanhang dom. Det här leder naturligtvis till förvirring då man mer formellt ska skriva de och dem.

De förhåller sig till dem på samma sätt som pronomenet jag förhåller sig till mig. Följden av detta är att vi kan konstruera ett enkelt minnesknep för att alltid göra rätt, nämligen att prova att byta ut vårt de/dem med jag respektive mig. Om jag låter bäst, så skriv de. Om mig låter bäst, så skriv dem. Tricket är att komma ihåg bokstaven M... det finns ett M i mig och i dem, alltså hör de ihop. Lätt som en plätt!

Exempel

"Dem ska utveckla en prototyp av systemet" (bör vara de)
"Mötet är hos de" (bör vara dem)
Överkurs: http://computersweden.idg.se/2.139/1.5694

Många har problem att skilja på var och vart och i synnerhet används vart när var är det korrekta. Problemet ligger i att båda orden handlar om platser/ställen, men medan en fråga som börjar med var besvaras med till exempel "här", "i Skövde", "på bordet", så besvaras en fråga som börjar med vart med till exempel "ditåt", "norrut".

Var handlar alltså om platser, medan vart handlar om riktning (men inte nödvändigtvis alltid i geografisk betydelse).

Ett enkelt knep att ta till när man är osäker är att ersätta var med på vilken plats och vart med till vilken plats. Låter det fel, har man alltså valt fel ord.

Exempel

"Menyn är alltid synlig oavsett vart man befinner sig i programmet" (bör vara var)
"Var ska jag gå härnäst?" (bör vara vart)

Konstruktionen visa på att är vanligt inom talat språk, men hör inte hemma i skriven text. Förutom att den är grammatiskt inkorrekt så skapar den långa meningar. Det heter antingen visa på, som betyder ungefär "ge stöd för ett antagande", eller visa att, som betyder "upplysa om" eller helt enkelt "visa".

Exempel

"Undersökningen visade på att det finns en viktig skillnad mellan noviser och experter."

Lösning

Enklast: ta bort på "Undersökningen visade att det finns en viktig skillnad mellan noviser och experter."

Rekommenderas

Gör om meningen något och använd visa på "Undersökningen visade på en viktig skillnad mellan noviser och experter"

I de fall då man menar visa/demonstrera går det oftast bra att bara skriva visa.

Exempel

Meningen... "Prototypen skulle visa på olika grad av interaktivitet" ...kan lika gärna skrivas som
"Prototypen skulle visa olika grad av interaktivitet".

Uttrycket detta för att är ytterligare ett exempel på något som förekommer flitigt i talat språk, men som aldrig ska uttryckas i formell skrift.

Exempel

"Deltagarna informerades först efteråt vad studien gick ut på. Detta för att undvika att kunskapen skulle påverka resultatet."
"Designelement som hör ihop har grupperats med hjälp av 'white space'. Detta för att minska användarens visuella belastning."

I exemplen finns två problem:

1. Man har särat på vad som har gjorts och varför det gjordes och placerat dem i två separata meningar, trots att de tydligt hänger ihop. Förutom att läsaren förlorar flytet i språket, är det också svårare att hålla koll på innehållet. Att byta ut punkten mot ett komma löser dock inte problemet, eftersom man då står med en bisats utan predikat.
2. Motiveringen, det vill säga varför det gjordes, är placerat efter vad som gjorts, vilket får den att låta som en efterkonstruktion. Att lägga upp meningen på detta sätt ger alltså ett slarvigt och oprofessionellt intryck.

Lösning

Skriv om meningen så motiveringen hamnar först.
"För att undvika att kunskap om studien skulle påverka resultatet informerades deltagarna först efteråt."
"För att minska användarens visuella belastning har designelement som hör ihop grupperats med hjälp av 'white space'."

I svenskan skriver vi ihop ord. Ett ord är ett ord och inte två ord. Uttalas det som ett ord, så skrivs det också som ett ord. Låter enkelt eller hur? Tyvärr visar erfarenheten att det tydligen inte är så enkelt.

Problemet med särskrivningar är att felaktiga sådana kan ge upphov till allvarliga feltolkningar, till exempel restaurangen som stolt visar upp skylten med "rök fritt" eller den arbetssökande som proklamerar att han är bra på att "visa fram fötterna", har "lång varig erfarenhet", men "ingen vidare utbildning". Du har säkert hört det klassiska exemplet "en brun hårig sjuk sköterska".

Många särskrivningar ger dock inte upphov till feltolkningar och man hör ofta argumentet att "man förstår ju ändå från sammanhanget vad som menas". Gå inte på detta argument! Förutom risken för feltolkningar så leder särskrivningar också till ett uppstyckat språk som gör läsningen "hackig" och mindre flytande.

Exempel på att ett mellanrum kan ändra betydelsen i en fras:

Fler exempel finns på http://www.avigsidan.com/avigsidan/avigt008.html.

Att vi skriver ihop ord innebär att man i svenskan (i teorin) kan skriva hur långa ord som helst, till exempel skomakaraffärsinnehavarfru. Många som skriver isär ord anser att långa ord är negativt, eftersom de orsakar fula radbrytningar. Detta är dock bara en dålig ursäkt för att inte lära sig att avstava ord. Många ordbehandlingsprogram har effektiva sätt att avstava ord, utan att man för den skull råkar få ord med bindestreck mitt i raderna. I till exempel Microsoft Word kan man markera var man vill att ett ord ska avstavas och sedan trycka ctrl+bindestreck. Testa själv och se hur det fungerar!

Särskrivningar är särskilt vanligt vid sammansatta ord som innehåller förkortningar, akronymer, utländska ord och fraser samt siffror. De flesta sammansatta ord i svenskan skrivs ihop utan bindestreck, men i dessa fall ska orden sammanlänkas med ett bindestreck:

"Flera MDI aspekter diskuterades" (bör vara MDI-aspekter)
"Jag läser en 10 poängs kurs i programmering" (bör vara 10-poängskurs)
"Flera av deltagarna tryckte på Cancel knappen" (bör vara cancel-knappen)
"Qwerty tangentbord är ett typiskt exempel på en de facto standard" (bör vara Qwerty-tangentbord respektive de facto-standard)

Det är också många som glömmer bindestrecket vid uppräkningar av sammansatta ord där en del av ordet (för- eller efterledet) utelämnas för att slippa upprepning.

Exempel på hur ett missat bindestreck kan ändra betydelsen i en fras:

Ett annat problem som bör tas upp i detta sammanhang är att många som känner till att de ofta skriver isär ord överkompenserar så det blir fel åt andra hållet, så kallad hopskrivning.

Exempel

"Det deklarativa minnet delas in i tre olika slags minnen: semantiskt-, perceptuellt- och episodisktminne."
"okknapp" (Hjälpknapp för tunga uppgifter?)

Finns det då något knep för att se om ett ord ska skrivas ihop eller inte (förutom att uttala det högt och se om det uttalas som ett ord)? Tja, en varningsflagg bör höjas om du stöter på ett ord som slutar med s och som normalt inte skrivs med s i slutet. Skilj dock på genitiv -s (till exempel firmans datorsystem) och s-inskott för sammansatta ord (kunskapssystem).

Exempel

Skilj på orden bara och endast. De kan i vissa fall användas som synonymer i betydelsen enbart, men beroende på vilket av orden som används får meningen olika innebörd.

Exempel

Meningen...
"de personer som deltog i experimentet vara bara studenter"
...är inte bra, eftersom ordet bara gör den tvetydig. Menar man kort och gott att det inte var några andra än studenter som deltog i experimentet bör man istället byta ut bara mot endast. I nuläget ger meningen intrycket av att man försöker förklara ett sämre resultat än förväntat genom att nedvärdera försöksdeltagarna.

Data = uppgifter, ofta i sifferform, eller lagrad information
Dator = maskin/apparat som behandlar data (jämför datamaskin)

Exempel

Det heter datorvana och inte datavana om man menar erfarenhet av datorer.

Ordet data kommer från latinet och är alltid plural. Det går alltså inte att säga min data eller mitt data. Singular form av data är datum, men för att undvika förvirring med vad vi i dagligt tal menar med datum rekommenderas att istället göra omskrivningar såsom uppgiften, posten, faktumet eller liknande.

Problem uppstår ofta när man försöker översätta engelskans 'the data' till svenska, eftersom det inte finns någon bestämd form i plural för data i svenskan. Att skriva datan är alltid fel, oavsett om man menar data i bestämd form eller som synonymt med dator. Detta gäller även datat.

Exempel

"Kan du plocka fram datan ur databasen?"
"Datan låste sig när jag försökte öppna filen"
"Datan analyserades med statistikpaketet SPSS"

Lösning

Skriv om meningen så att du använder rätt ordform. Oftast går det bra att bara byta ut ordet datan med data eller datorn, men ibland får man anstränga sig lite mer för att det ska bli korrekt svenska. Ordet datamängd går också utmärkt att använda istället för data.
"Kan du plocka fram uppgifterna ur databasen?"
"Datorn låste sig när jag försökte öppna filen"
"De data som samlats in analyserades med statistikpaketet SPSS" Alternativt:
"Våra data analyserades med statistikpaketet SPSS"
Alternativt:
"Datamängden analyserades med statistikpaketet SPSS"

Alla fullständiga satser i svenskan har subjekt och predikat. Det innebär att de enklaste mening­arna består av endast subjekt och predikat, till exempel "Lisa springer". Subjektet är ordet som utför en handling i meningen (svarar på frågan "Vem gör något?"). Predikatet är det som händer i meningen (svarar på frågan "Vad händer?"). I meningen "Lisa springer." är alltså ordet Lisa subjekt och ordet springer är predikat.

Utan att gå djupare in på satslära så kan vi dra slutsatsen att en mening som saknar subjekt eller predikat är en ofullständig mening. Ofullständiga meningar beror oftast på felaktig inter­punktion (se nedan) och kan därför i de flesta fall lösas ganska enkelt genom att ta bort eller byta ut ett skilje­tecken.

Exempel

"Varje intervju tog ungefär en halvtimme att genomföra. Var lite längre än väntat."

Här är första meningen korrekt, men den andra saknar subjekt.

Lösning

Lägg till subjekt.

"Varje intervju tog ungefär en halvtimme att genomföra. Intervjutiden var lite längre än väntat."

Alternativt kan man skriva om meningarna, för att få ett mer flytande språk:

"Varje intervju tog ungefär en halvtimme att genomföra, vilket var lite längre än väntat."

"Varje intervju tog lite längre än väntat att genomföra; ungefär en halvtimme per respondent."

Exempel

"Användare. Är de som använder ett system."

Här saknar första meningen predikat medan andra meningen saknar subjekt. Den här typen av fel ser man oftast i samband med att texten är skriven som en fortsättning på en rubrik (föreställ dig att Användare i ovanstående exempel står som rubrik). Tänk dock på att läsaren ska kunna hoppa över rubriken och ändå förstå texten.

Lösning

Ta bort punkten eller, om Användare står som rubrik, lägg till ett subjekt.

"Användare är de som använder ett system."

Exempel

"Systemet känner av vilka rättigheter den inloggade användaren har. Det vill säga, om användaren är administratör, normalanvändare eller gäst."

Här är det återigen den andra meningen som är ofullständig, vilket framgår tydligt om man försöker läsa den utan att först läsa den första meningen. Felet är dock inte att den saknar subjekt eller predikat (beror på hur man läser den), utan helt enkelt felaktig inter­punktion.

Lösning

Ersätt punkten med ett kommatecken. Dessutom bör kommatecknet efter det vill säga tas bort.

"Systemet känner av vilka rättigheter den inloggade användaren har, det vill säga om användaren är administratör, normalanvändare eller gäst."

Det kan tilläggas att man ibland, i synnerhet i skönlitterära texter, skriver ofullständiga meningar med flit, så helt felaktiga är de inte. Undvik dem dock i vetenskapliga texter.

Interpunktion handlar om att sätta ut skiljetecken (punkt, komma, kolon, semikolon, ut­rops­tecken, etc.) för att göra texten mer lättläst. Det finns regler för hur detta ska ske, även om en del kan tolkas lite efter smak och tycke.

Korrekt interpunktion bör följas för att underlätta för läsaren att ta till sig innehållet i det som skrivits. Det handlar också om att få ett bra flyt i texten, det vill säga att läsaren tar paus vid rätt tillfällen, men också drivs framåt i läsningen. Interpunktion är av denna an­led­ning tätt sammanlänkat med styckesindelning och radbrytningar.

Exempel

"Vid vetenskapliga undersökningar väger forskningskravet och individskyddskravet mot varandra, vad är viktigast individens hälsa och säkerhet eller undersökningens bidrag till samhället."

Här har man satt komma där det borde vara punkt, missat att sätta ut ett kolon samt satt en punkt efter en frågesats.

Lösning

"Vid vetenskapliga undersökningar väger forskningskravet och individskyddskravet mot varandra. Vad är viktigast: individens hälsa och säkerhet eller undersökningens bidrag till samhället?".

Konsekvent formatering av en rapport handlar om att ha ett enhetligt utseende eller format på till exempel texten (samma typsnitt och storlek på text för samma typ av text, som brödtext, rubriker), förkortningar, punktlistor, indrag, interpunktion, referenser, ordval, med mera. Vad du väljer är i mångt och mycket en smaksak – det viktigaste är alltså att du håller fast vid det utseendet och formateringen genom hela texten eller rapporten.

Exempel

Om du skriver förkortningar med punkter i, så gör det i alla förkortningar:

"t.ex."  "bl.a."  "m.m."  "m.fl."

Motsvarande gäller naturligtvis om du skriver utan punkt:

"t ex"  "bl a"  "m m"  "m fl"

Lägg märke till mellanrummen mellan bokstäverna som ersätter punkterna. För­kort­ning­arna ska alltså inte skrivas som tex, bla, mm eller mfl.

Förkortningar ska dock helst skrivas ut i sin helhet.

Ett vanligt fel när siffror ska rapporteras är att använda punkt för att skilja hel­tal från decimal­tal. Det här felet uppstår framförallt när siffror hämtas från en engelsk källa. Där svenskan använder komma som decimal­tecken, använder engelskan punkt istället. Engelskan tenderar också att slopa nollan då ett tal mellan ett och minus ett rapporteras, medan vi i Sverige skriver ut alla siffror.

Exempel

"Samtliga grupper skiljde sig signifikant från kontrollgruppen, F(3,12)=15.56, p<.01"

"Användarna gjorde i snitt 2.76 fel på andra uppgiften"

"Temperaturen uppmättes som lägst till -,8°C"

Lösning

Byt till svensk notation, det vill säga komma istället för punkt som decimaltecken samt skriv ut alla heltal (inklusive nollor).

"Samtliga grupper skiljde sig signifikant från kontrollgruppen, F(3,12)=15,56, p<0,01"

"Användarna gjorde i snitt 2,76 fel på andra uppgiften"

"Temperaturen uppmättes som lägst till -0,8°C"

Det kan också vara viktigt att poängtera att tusentalsavgränsaren skiljer sig åt mellan svenskan och engelskan. I svenskan används oftast mellanrum (blanksteg), även om punkt också förekommer (120.000 kr). Kommatecken används aldrig, eftersom det då kan blandas ihop med decimaltecknet. I engelskan råder motsatta förhållandet; komma­tecknet används som tusentalsavgränsare (120,000 SEK) och aldrig punkt.