Från Designingenjör på Högskolan i Skövde till Design Engineer på Apple i Kalifornien

Martin Bergman är tidigare student på Designingenjör. Läs hans spännande berättelse om hur han fick drömjobbet på Apple i Kalifornien.

Jag står mitt i vimlet på mitt nuvarande jobb när det plingar till i telefonen, jag får en förfrågan om att genomföra en intervju angående min resa efter examen från Designingenjörsprogrammet i Skövde. Jag är väldigt fokuserad då jag har en deadline och en presentation som skall förberedas. Men låt oss ta det från början, innan jag började i Skövde...

Under gymnasietiden hade jag jobbat parallellt i plast-industrin som tekniker, jag blev fastanställd men kom till en punkt där jag ville testa något annat. Så 2005 bestämde jag mig för att läsa på universitet eller högskola. Mina val var självklara, men väldigt heterogena. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle bli brandman, för att senare vidareutbilda mig inom den sektorn. Eller, så skulle jag bli "designer" och försöka nå en barndomsdröm, jobba på Volvo PV och skissa bilar.

Det var slumpen som avgjorde att jag hamnade i Skövde faktiskt, men allt tycktes stämma. Nära hem till familj och vänner i Lidköping där jag är uppvuxen. En fin lägenhet nära skolan och en utbildning som verkade lovande. Utbildningen i sig hade jag nog ganska höga förväntningar på, jag vet att jag tackade ja till designutbildningen i Skövde för att det var mycket projektbaserat lärande vid den tiden, och det var min styrka om man skulle jämföra mot teori.

Jag upplever mina tre år på Designingejör som väldigt bra överlag, mina förväntningar om projektbaserat lärande uppfylldes i min mening och det värdesatte jag något enormt. Oavsett kurs så kändes det som att vi fick en essens designkunskap och ett projekt som vi skulle genomföra. Det var min räddning, mitt sätt att lära mig teorin på. Men jag minns också att när jag var i den där bubblan som uppstår, så tänkte jag ibland att vissa moment i kurser kändes fullkomligt meningslösa! Jag kunde bli arg och irriterad över när jag inte förstod syftet med vissa övningar eller teorier. Det var nog min största svaghet, för det sinkade mig ibland. Dock kan jag idag förstå varför vi tvingades gå igenom vissa kursmoment, som då enligt mig helt saknade förankring till kursens projekt eller moment.

I alla fall, 2007-2008 slår en av historiens tyngsta ekonomiska kriser till, och den kunde nog inte kommit sämre för oss som gick ut våren 2009. Nog för att ekonomin kanske nått sin bottennivå och var på väg att sakta stabiliseras, men marknaden var försiktig. Det var ganska tydligt när man sökte jobb; vi sökte och konkurrerade om samma jobb som många rutinerade konstruktörer och ingenjörer som kanske fått avgå som ett resultat av krisen. Men i samma stund som jag gjorde mitt examensarbete 2009 så bestämde jag och min fästmö Åsa att vi skulle flytta ner till Halmstad. Hon skulle utbilda sig där nere, och jag tog beslutet att söka mig vidare inom akademin, jag ville köpa mig tid. Det resulterade i att jag tog en masterexamen i maskinteknik och träffade min nuvarande forskningsledare och vän; Professor Bengt-Göran Rosén (BG).

Jag hade ingen aning om det då, men det var här min resa mot Apple började, och den var långt ifrån okomplicerad. När jag skulle göra min masteruppsatts hade jag väldigt få val, och BG som var min handledare satte ett projekt i knät på mig och frågade om jag var intresserad. Det handlade om materialdesign och utvärdering av material i bastumiljöer. Ni hör själva, ganska långt ifrån bilarna på Volvo, jag sa väldigt tveksamt "ja..." och kände att jag bara ville flytta hem till mitt gamla jobb Lidköping igen. Det kändes som att marken jag stod på sakta krackelerade under mina fötter...

Men(!) sedan den dagen har jag insett vad det innebär att anta sig utmaningar utanför det vi kallar för vår "comfort zone". Jag sänkte garden och växte faktiskt in i projektet, och med tiden började jag gilla det! Jag slutförde till slut projektet med ett resultat där jag tydligen förtjänade en biljett över Atlanten och in i Nordamerikas kanske ödsligaste plats, Lawernce i Kansas. Det lät skrämmande, jag skulle bo och jobba utomlands för första gången i mitt liv, utan familj, vänner och Åsa. Mitt uppdrag var; att genom en forskningsstudie testa metodiken jag använt i min uppsatts, men på ett företag med helt annat fokus. Företaget heter "A Zahner" och jobbar med arkitektur, och mitt fokus var visuella ytor för fasadbeklädnad.

Ett steg ännu längre bort från bilar, igen! Men jag sa "ja...", inte lika tveksamt denna gång men det var ett enormt tungt beslut. Jag var där i tre månader, och det gick trots allt väldigt fort. Den ödsliga staden var snarare gemytlig och familjär. Jag hann lära känna många människor som förändrade mig som person, en av dem var Professor Lance G Rake som var min handledare på Kansas University i industridesign, idag en mycket kär vän. Jag genomförde forskningsprojektet tillsammans med företaget och sammanställde ytterligare en rapport som gick till handlingarna. Jag grät faktiskt den dagen jag skulle åka hem till Sverige igen, mina band till Lawernce hade växt sig starkare än jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Men jag saknade mitt liv i Sverige något enormt givetvis! Det var otroligt skönt att få komma tillbaka till Sverige och min Åsa. Men det sägs att första staden man åker till ensam, alltså helt ensam(!), äger man...och den äger dig. Jag kände precis så med lilla Lawrence.

I alla fall, samtidigt som jag sa ja till att åka till staterna, sa jag också ja till att parallellt läsa vidare, igen! Denna gång inom industridesign, jag tyckte nämligen att jag saknade det "artistiska" i min tillvaro och behövde en utbildning som kompletterade upp den tunga ingenjörsvetenskapen. Det resulterade så småningom med en masterexamen i industridesign (ID) från Jönköping University. Här kom jag också närmre Professor Lars Eriksson som blev min handledare inom industridesign, numera en god vän. Så 2011 stod jag där med ena benet i "ingenjörs-träsket" och andra benet i "ID-träsket".

"Så vad ska jag göra med det här nu då..." tänkte jag för mig själv när jag var klar med uppsatsen. Jag kände faktiskt vid den tiden att jag rört till det en aning och lagt för mycket tid på att utbilda mig, jag ville tillbaka in i industrin, visa mina kunskaper och börja tjäna pengar! Men så kom det ett nytt erbjudande från akademin. Jag skulle få bli forskningsassistent och fortsätta utveckla metodiken som visat sig lovande. Jag sa "ja.", den här gången med en viss entusiasm faktiskt. Jag hade börjat gilla min profession, och var nyfiken på mer...

Det ena projektet ledde till det andra och hösten 2013 blev jag programansvarig för design-utbildningen på högskolan i Halmstad samt blev inskriven som doktorand via CHALMERS, inom material och tillverkningsteknik. Men jag var en outsider i den bemärkelsen att jag inte arbetade med material och tillverkningsteknik på det klassiska manér omvärlden var van att se det. Det som skulle komma att skilja mig från mängden var min specialitet inom "Kansei Engineering" och hur jag hade modifierat den japanska metodiken för utveckling av material och yt-design. Denna resa i sig är en egen historia... Men vid den här tiden satt jag även med i Designfakulteten på KTH i Stockholm. Detta upplägg var perfekt och gav mig åtskilliga möjligheter att resa runt och träffa en otroligt tvärdisciplinär skara av designvetare från världens alla hörn, och jag lärde mig otroligt mycket under en väldigt kort tid tillsammans med dem! Jag hade flängt från allt mellan Taiwan i öst och Lawrence (US) i väst i jakten på ny kunskap som kunde mätta min vetgirighet.

Andningspaus! Det hade gått i ett jäkla tempo från det att jag började i Skövde fram till nu, jag var trött. Jag fattade inte för ens efteråt att vår dotter var min räddning. Från hösten 2014 och 12 månader framåt var jag pappaledig på heltid med vår dotter Lova, en paus som fick mig att växa på så otroligt många sätt. Mitt liv fick helt nya perspektiv, Lova lärde mig saker jag aldrig kunnat drömma om och när jag närmade mig slutet på min pappaledighet var jag redo att ge mig in i matchen igen...mer redo än någonsin faktiskt.

Väl tillbaka i jobbet 2015 så körde jag på i samma tempo som innan, men med ett klarare sinne än tidigare. De sista projekten jag genomförde innan Apple fick tag på mig, var faktiskt tillsammans med Volvo. Tänka sig, nu var jag äntligen innanför väggarna på företaget jag så länge drömt om att få jobba på. Ett av projekten handlade bland annat om materialutvärdering för interiördesign som rör Volvos nuvarande personbilar. Jag kom genom mina forskningsprojekt närmre och närmre förståelsen för att vägen in i designbubblan är olika beroende på vad man är bra på, materialdesign råkar vara min, inte skissa.

Alltså, skall sanningen verkligen fram så är jag rätt dålig på att skissa, i synnerhet om vi skall jämföra med de som sitter på designavdelningen på Volvo! Jag förstod detta ganska tidigt ändå, och det var faktiskt jävligt jobbigt att behöva ge upp den drömmen! Men jag skulle falla väldigt hårt om jag hade klamrat mig fast vid min dröm, och inte låtit mig inspireras av andra vägar och möjligheter.

När dagen kom då Apple ringde mig förstod jag inte riktigt vad som hände. Det var återigen ett väldigt stort beslut som skulle tas, men nu drabbade det inte bara mig. Idag har jag och Åsa två barn, Lova och Melker, som också följer med på våra äventyr. Men efter ett gemensamt beslut så sa jag: "Ja!", och dagen jag signerade kontraktet med Apple pirrade det som fan i magen kan jag säga!

Idag jobbar jag på Apple Inc. i Cupertino, CA och min titel är "SME - Texture Design Engineer". SME står för Subject Matter Expert och jag jobbar med designfrågor rörande material och ytstrukturer för det vi kallar för "Total Apperance" kopplat till tillverkningsprocesser. Jag arbetar med material och ytbehandlingar på metaller, plast och glas för exteriördesign på Apple-produkter. Jag trivs...

Om det finns något jag skulle vilja tipsa nuvarande och kommande studenter om så är det egentligen inget som rör designutbildningen i sig, utan snarare livet och arbetslivet i sin helhet.

Till att börja med vill jag poängtera vikten av att lämna ifrån sig bra material, var alltid noga med detaljerna, även med de delar som ingen ser! Jag själv strävar alltid efter perfektion, från design som helhet ner på detaljnivå. Du kan inte skylla på "ont om tid", det är bara dålig planering eller en slapp insats, tyvärr. Kräver ett projekt att man jobbar nätterna innan deadline så är det så! Det gäller att avväga tid i ett projekt kontra vad mottagaren förväntar sig. Jag har i min profession som designer aldrig gett ifrån mig något som jag inte kan stå för, och det är viktigt för kunden såväl som för en själv att veta att man gjort allt som står i ens makt att göra ett riktigt bra jobb. Sedan kan jag väl erkänna att jag ibland har svårt att bli 100 procent nöjd i vissa projekt, så perfektion kan ibland vara en last, men det är detaljerna som avgör kvalitén, så är det bara!

Så, personliga kvalitéer kommer inte gratis, du måste jobba hårt för att bli bra, men du måste stånga dig blodig för att bli bäst på någonting. Detta kostar dig troligen massor av tid och tålamod, ibland även pengar. Resan kan mycket väl bryta ner dig både fysiskt och psykiskt på vägen. Men skall du klättra högt på stegen så finns det alltid en risk att falla hårt.

Trots detta, våga säg "Ja." till nya utmaningar, oavsett om det ligger i linje med vad du tänkt dig eller dina långsiktiga mål. Du kommer få erfarenheter du inte trodde fanns, och du kommer garanterat använda dem i framtiden. Satsa ordentligt när du väl är igång, om du alltid lyckas med precis allt du gör har du förmodligen inte tagit dig tillräckligt långt utanför din "comfort zone". Våga satsa och utvecklas, och stå för det. Stå också för de misstag du kommer att göra på vägen, det är minst lika viktigt. Säger du "Ja." till ett erbjudande så måste du ta konsekvenserna av att lyckas såväl som att misslyckas. Men säger du "Nej." till ett erbjudande måste du ta konsekvenserna för det valet också, även om det är ett "pseudo-val". Vill dock understryka att det finns gränser för vad man skall medverka i, då tänker jag framförallt på vad som rent av är lagligt eller etiskt korrekt.

Men var vetgirig, kunskap är makt, punkt! Du kan ta obeskrivliga genvägar genom att inte ramla i fallgropar som människor innan dig trillat i och dessutom delat med sig av!

Till sist, jag har inte tagit mig till Apple på egen hand, det vore befängt att påstå något sådant. Jag står i tacksamhetsskuld till hundratals personer som hjälpt mig på vägen, liten såväl som stor insats. Så var öppen och ödmjuk på er resa och visa empati, fundera på vilka signaler du sänder. Du kommer garanterat möta människor på vägen som har möjligheten och viljan att hjälpa dig nå dina mål, eller så väljer de att låta bli... svårare än så är det inte.

Hälsningar,
Martin Bergman