Hösten 2012 började Anna Samuelsson studera för tredje gången och då handlade det om enstaka fristående kurser på Högskolan i Skövde. Tanken var inte att vara kvar på Högskolan så länge, men några kurser blev fler kurser från Nätverks- och systemadministrationsprogrammet. Och Anna hade hittat hem.
– Det var jätteskoj. Sen fick jag, parallellt med studierna, möjlighet att jobba några timmar i veckan med support på Högskolan och jag kände att jag var på rätt plats.
Det var också under studietiden Anna upptäckte löpningen. Och där hittade hon också hem.
– Det var i samband med att jag pluggade jag kände att jag inte kunde sitta still hela dagarna. Jag började gå ut och gå, och promenaderna blev längre och längre. Sen fick jag för mig att springa lite och jag kom inte speciellt långt i början. Sen fick jag en idé att jag skulle ta mig runt spåret, gröna milen på Billingen. Tio kilometer hade jag aldrig sprungit tidigare och i början fick jag varva gång och löpning. Men egentligen fanns det ingen plan från början, utan det mer råkade bli så.
När en vän året därpå undrade om Anna inte skulle testa sextimmarsloppet i Boulognerskogen, den stora parken mitt inne i Skövde, där deltagarna springer så många varv de vill, hängde hon på.
– Jag tog det väldigt lugnt och när jag hade sprungit 32 kilometer, insåg jag att det bara var tio kilometer kvar för att fixa ett maraton och så blev det.
Imponerande samling på kontoret
Sen var hon fast. Nu samlar hon på lopp och medaljer. Anna började på IT-avdelningen 2014 och på hennes kontor hänger en imponerande samling av medaljer.
– Hemma hade de bara blivit liggande i någon byrålåda så jag funderade på vad jag skulle göra med dem. Jag satte dem på anslagstavlan på kontoret och de blir en påminnelse om att även om det är jobbigt så kommer man igen, oavsett om det är under ett lopp eller en jobbig arbetsdag.
Anna konstaterar att det är mycket pannben i löpningen och visst kan folk titta när löpargänget från IFK Skövde friidrottsklubb springer i snöstorm eller på isiga vägar.
– För mig är det bra att träna med andra motionärer i en klubb. Det ger fasta rutiner, fasta tider och träningen blir av. Även om det regnar på tvären så kommer jag alltid ut. Vi springer tre gånger i veckan och på lördagar är det långdistans.
Stor gemenskap att springa tillsammans
Träningen varierar med både kortare och längre löprundor, men även med olika slags intervaller. Själv föredrar hon att springa på asfalt och inte i terräng.
– Springer man på asfalt behöver man inte lyfta så mycket på fötterna, konstaterar hon.
När pandemin kom blev det tvärstopp för löpartävlingar och arrangörerna hittade lösningar med virtuella lopp och att arrangera lopp med färre deltagare. Nu är det många som väntar på att få springa stora lopp igen.
– Jag tar loppen som kommer i min väg. Västergötlands friidrottsförbund arrangerar långloppscupen med många lopp i Skaraborg. Det är jättekul för det är ungefär samma människor med hela tiden och loppen varierar i längd. I ett litet lopp är det lättare hitta sin egen plats och ger mer utrymme för att hitta sin egen fart. Tjusningen med de mindre loppen är att de blir mer personliga och det är kul.Löpningen ger stor gemenskap.
Drömmer om att springa i Boston
Den 9 oktober är det dags för Stockholm maraton på plats i huvudstaden.
– Stora lopp har sin tjusning eftersom det är en mäktig känsla att stå där i startfållan med tusentals andra och man kan nästan ta på spänningen i luften före start. När jag har fäst sista säkerhetsnålen på nummerlappen, då är jag redo. För mig är det mer en mental utmaning att springa långlopp då man hinner brottas med en hel del tankar.
Drömloppet är Boston maraton.
– Det är det enda maratonloppet som motionärer måste kvalificera sig till, så det vore en dröm.
Anna säger att lopp och löpning numera är en stor del av hennes liv och att det är hennes last. Hon samlar även på maratonländer
– Hittills har jag förutom Sverige sprungit i Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Spanien, Malta samt Belarus. I loppet i Belarus var målgången i Litauen så vi fick lämna ifrån oss våra pass och sen ta oss in i EU:s yttre gräns. Gränskontrollen var stängd för alla utom oss löpare och där stod personal med kikare och hade koll på oss när vi kom in över gränsen. Först när vi passerade den vågade folk avvika och springa ut i busken för att kissa.
Men varför springa så långa lopp?
– Det har blivit min grej. Om man inte är så snabb får man springa långt i stället. Jag är definitivt ingen sprinter, men jag är envis så långa lopp passar mig. Jag ser dem som en resa. Jag planerar loppet, springer och funderar sen på vad jag kunde gjort bättre. Om man inte är bra på att samla frimärken, så får man helt enkelt bli bra på något annat. Jag springer.