Experten: Gör svensk etikprövning mer flexibel

Svensk etikprövning har mycket att lära av EU:s system. Det svenska systemet är byråkratiskt, har samma logik för alla forskningsdiscipliner, och söker enkla svar. EU:s metod involverar istället en "etisk självvärdering" och en dialogbaserad granskning. En flexibel och dialogbaserad etikprövning skulle kunna förbättra det svenska systemet, skriver Oskar MacGregor, ledamot i forskningsetiska rådet på Högskolan i Skövde, med anledning av att utbildningsminister Mats Persson (L) tillsatt en översyn av etikprövningslagen.

I höstas var jag i Bryssel för att tillsammans med flera internationella kollegor utbildas till ”etikexpert”. Utbildningen är en del av EU:s ramprogram för forskning och innovation, Horisont Europa. Under några dagar fick vi lära oss de formella rutiner för etikgranskningar som programmet tillämpar på inkomna ansökningar. Kontrasterna till vår svenska etikprövning är lika avslöjande som de är nedslående.

Sverige har ett världsunikt men högst problematiskt etikprövningssystem. Det är byråkratiskt och tungrott, med krav som ofta kraftigt överstiger motsvarigheten i andra länder. Inte undra på att det riktats omfattande kritik mot systemet, som att det upplevs som ”forskningsfientligt”. Eller att utbildningsminister Mats Persson (L) dragit igång en översyn av etikprövningslagen för att försöka komma tillrätta med det hela.

Egentligen lider den svenska etikprövningen av två huvudsakliga problem. För det första verkar svenska myndigheter ha missförstått att olika discipliner innebär olika sorters etiska risker och kräver därför olika hanteringsmekanismer. Vårt system tillämpar i princip samma logik på all människoforskning, oavsett riskbild.

Det andra stora problemet är att vi i Sverige under lång tid främjat en legalistisk syn på forskningsetik, där reglerna ska ge absoluta rätt-eller-fel-svar. Men så fungerar inte etiken, den präglas mer av att man ställer stora och viktiga frågor än att man kommer fram till entydiga svar med tillräcklig konsensus för att anse debatten avslutad.

En bättre ansats, och den som Horisont Europa tillämpar i sina etikgranskningar, utgörs av en dialogbaserad granskning. Vi etikexperter utgår från den ”etiska självvärdering” de ansökande skriver, där de fått reflektera, med egna ord, över risker som kan tänkas uppstå i projektet och hur dessa ska hanteras.

Om vi anser att dessa risker är tillräckligt stora bildas en panel för att diskutera möjliga åtgärder. Dessa kan innebära att man till exempel kräver avrapporteringar till Horisont Europa under tiden projektet pågår. Eller att forskarna måste tillsätta en unik extern och självständig etikrådgivare eller etikkommitté som erbjuder forskningsetiskt stöd under hela projektets livslängd.

Det mest slående är hur det legalistiska synsättet enbart utgör en grund, men aldrig helheten, för granskningen. Vi ställer självklart krav på dokumentation och dylikt, men processen i sig präglas av att vi inte försöker avgöra vad som är rätt eller fel för något enskilt fall. Istället för att reducera etisk komplexitet till förenklade ja- eller nej-svar så följer vi kontinuerligt upp de mest riskfyllda projekten, och koncentrerar våra begränsade granskningsresurser på just dem.

Tänk om vi i Sverige också kunde utveckla en etikprövning som inte enbart klarar av att flexibelt hantera olika discipliner på olika sätt, utan som dessutom frångår en svartvit legalistisk syn på etik och istället aktivt främjar etisk reflektionsförmåga genom kontinuerlig dialog!

Text: Oskar MacGregor, ledamot i forskningsetiska rådet vid Högskolan i Skövde. 

Läs också Nu inleds översynen av etikprövningslagen på regeringen.se