Sedan 1 februari 1985 har Annica Sääf Andersson välkomnat besökare, nya medarbetare och studenter till Högskolan i Skövde. Hon är nu den som har jobbat längst tid på Högskolan och berättar att hon har stannat kvar tack vare en stark utveckling och trevliga kollegor.
Annica Sääf Andersson är uppvuxen i Södra Ryd, i norra delen av Skövde och började sitt arbetsliv på Länsarbetsnämnden. Där jobbade hon som hjälpreda på beredskapsavdelningen och hjälpte till i växeln. När Högskolans dåvarande kanslichef ringde till Länsarbetsnämnden och undrade om de hade någon som kunde komma och hjälpa till på Högskolan bytte Annica arbetsplats. 2025 har hon jobbat här i 40 år.
– Jag fick ett tillfälligt förordnande och skulle hjälpa till med allt möjligt, mest ekonomi och personal. Vi körde inga fakturor eller löner själva men behandlade underlaget här. Dåvarande rektor Lars Erik Johansson signerade varenda faktura för hand, berättar Annica.
Då var antalet anställda på Högskolan runt 50 personer, och kanslihuset låg i Gamla skolan, i närheten av Skövde stadshus. Nu är Annica den person som jobbat längst på Högskolan i Skövde.
– När Alf Svensson, tekniker på Högskolan och som hade varit med sedan starten 1977, slutade för ett par år sedan kändes det lite vemodigt. Jag kände mig ensam på något konstigt sätt. Men sedan tänker jag på vilken utveckling det har varit på Högskolan. Jag har jobbat med ekonomi och personal, på studentservice och som institutionssekreterare. Högskolan utvecklas och vill framåt, det händer något nästan hela tiden och det är mycket därför jag är kvar.
Under årens lopp har mycket utvecklats och förändrats på arbetsplatsen Högskolan i Skövde. När Annica jobbade på Institutionen för Ingenjörsvetenskap tog skrivarna upp ett halvt rum. Den första växeln såg också annorlunda ut.
– Tänk dig en dator, fast det är en trälåda, med en lur. Och så hade den en pytteliten skärm där inkommande samtal syntes. Anknytningarna var tre siffror. Nu håller vi på med upphandling av en molnväxel, ett system vi hoppas byta till under hösten. Det har varit en otrolig resa att se hur tekniken har förändrats under nästan fyra decennier.
Hur har arbetet i växeln förändrats sedan 1985?
– Naturligtvis ställs det högre krav på tekniken nu. Det är stor skillnad idag även om man jämför med bara fem år sedan. Inför de stora datumen, som sista ansökningsdag, urval och terminsstart, då satt vi i telefon konstant. Vi hade massor med samtal och så är det inte idag. Men för vissa personer som har funktionsnedsättningar är talet kanske den enda rimliga kanalen, så det är viktigt att vi finns.
Vinsten är människorna på Högskolan
Mängden samtal har minskat de senaste åren, från 800 en hektisk dag till runt 100. Istället fyller Annica tiden med underhåll av system, hänvisning, talsvar, abonnemang och information till personal. Dessutom tar hon emot besökare i receptionen. För Annica är det mötet med människor som gör arbetet på Högskolan meningsfullt. Som den inofficiella välkomstkommittén för nya medarbetare spelar hon och kollegan Åsa Jonsson en viktig roll i att skapa en känsla av gemenskap och tillhörighet.
– Det är just mötena med människor som är det bästa med jobbet. Vi är väldigt bra kollegor här. Framför allt har vi har en god stämning kollegialt. Personerna som jobbar på Högskolan är den stora vinsten för mig.
Förutom att vi är dåliga på att hänvisa våra telefoner när vi inte kan svara på samtal?
Annica suckar djupt.
– Ja, åh. Där finns det mycket att önska. Nu var jag väldigt diplomatisk.
Hur många telefonnummer till medarbetare har du i huvudet?
– Det är många. Jag kan inte säga exakt antal. Kanske knappt hälften, runt 250.
Kan du mitt nummer?
– Ja, det kan jag.
